lördag 7 juli 2012

Sveriges kris 1989-1992 vs dagens Eurokris

Under den krisen så var jag helt övertygad om att Sverige skulle gå i konkurs (som jag minns hade vi tvåsiffrigt budgetunderskott när det var som värst och det skuldfällan kändes precis runt hörnet) och jag var inte ensam. Många framstående svenska nationalekonomer förde fram den åsikten med argument som för mig lät klart sannolika.

Som vi vet så blev så inte fallet utan 22 år senare så är Sverige sett som (med betoning på sett som för tittar man under motorhuven i form av total skuldsättning inklusive urspårade hushåll så är vi en värsting) en av de friskaste ekonomierna i Europa.

Jag brukar påminna mig om detta faktum när jag blir alltför pessimistisk men när vi nu tittar på länder som Frankrike m.fl. och försöker hoppas att vi ska kunna dra jämförelser med Sverige då och ClubMed idag... ja då inser man snabbt att det som räddade Sverige ser inte ut att komma rädda dom.

Sverige var och är en liten ekonomi med mycket stor exportandel. Vi löste vår kris främst med en massiv nedskrivning av vår valuta. Det återställde vår konkurrenskraft gav vår väl etablerade exportindustri stora framgångar i en världsekonomi som var i mycket bättre skick än idag. Vi gjorde också skattehöjningar och besparingar utan alltför dramatisk effekt för svenska företag och konsumtion just därför att exportindustrin fyllde det gap som skapades.

När vi då tittar på länder som Spanien, Frankrike och Italien så har vi följande fakta:
- Dom har höjt sina löner mycket snabbare än Tyskland och ett par andra nordliga Euroländer vilket sänkt konkurrenskraften. Eftersom Euron ska hållas intakt så kan dom inte devalvera och konkurrenskraften därmed inte återställas med de kanske 30% som krävs.

- Världsekonomin är inte alls i gott skick och om Italien mot förmodan skulle lämna Euron (eller Tyskland) så kan man fundera över hur ett balansräkningsmässigt alltmer skadeskjutet Tyskland skulle hantera en massiv sänkning av sin konkurrenskraft mot grannarna och den skenande arbetslöshet som skulle bli resultatet.

- Kvar är då att genomföra s.k inhemska devalveringar (lönesänkningar) och spara eller snarare som vi ser i dagsläget, skattehöja sig ur krisen. Det är inte realistiskt att ersätta 30% devalvering med lönesänkningar och skattehöjningar. Inhemsk efterfrågan rasar samman och till skillnad från Sveriges situation så finns det som sagt ingen exportindustri som får en chans att fylla gapet.

- Så då är vi i nuläget att Tyskland, Finland och Holland ska ta över skulder vilket rimligen både är orealistiskt politiskt och rent balansräkningsmässigt för länderna på lite sikt.

- Det slutliga draget är att ECB börjar utnyttja den lucka som en kraschande ekonomi ger (dvs deflationstryck) till att monetarisera skulderna i syd.

Många verkar tro vi ska följa dessa två sista punkter snarare än att ta radikala grepp och tillåta nya valutor och devalvering och dom kan mycket väl ha rätt. Jag vill bara påpeka att åtminstone jag kan inte se hur det löser problemet.

Resultatet blir som jag ser det att vi INTE ÅTERSTÄLLER SYDS KONKURRENSKRAFT utan att dom för alltid förvandlas till bidragsstater som ska finansieras av Tyskaland, Finland och Holland. Med vidare POLITISK INTEGRATION förlorar så småningom Tyskland, Finland och Holland rätten att säga nog är nog och dra sig ur. Demokratin kommer segra och "de rika" (läs de som arbetar) kommer röstas att finansiera bidragstagarna för all framtid.

Är det verkligen vad väljarna i Tyskland, Finland och Holland vill för sina barn?

Avslutar med en trevlig bild för Sverige, jag har inte närmare studerat undersökningen (speciellt hur sjutton Australien lyckades hamna på första plats) men i all glåmighet så vore det väl fel att undanhålla resultatet av 6 års borgligt styre, var det någon mer än jag som såg nestor Ingvar Carlsson (S) gå till hård attack och säga att Sverige borde låna snarare än att balansera budgeten. Skrämmande...

1 kommentar:

  1. Nja, för politiker att behålla makten på hemmaplan behövs en viss grad av populism. Befolkningen i vare sig Tyskland, Finland eller Holland kommer att köpa att deras folkvalda fortsätter att "donera" massvis för att hålla södern ovanför ytan. Urpilainens uppmärksammade uttalande i veckan att man inte tänker hålla kvar vid euron till varje pris och en allt starkare opinion mot eurosamarbetet i Tyskland är nog de starkaste drivkrafterna för eurosamarbetets fall.

    /G

    SvaraRadera